Jag bär nålar i handen för det finns inget annat sätt för mig att bära dem på. Jag är bland många vänner i en stad av vinter och mitt i allt dyker ett ex till mig upp. Han känner inte igen mig men mina vänner förstår snart vem han är och försöker hinta för honom att vi redan känner varandra. Så medan jag försöker att inte avslöja mig samtidigt som jag vill att han ska veta vem jag är. Han flörtar med mig men vet fortfarande inte vem jag är. Och mitt i allt bär jag de där nålarna igen, knappnålar, jag bär dem inne i handen men sticker mig inte på dem alls. Jag måste bära på dem, det är min uppgift av vännen i gröna kläder.
Det är vinter ute och mitt ex busar lite med mig, ser till att jag inte fryser i kylan, drar upp kragen på min kappa, rättar till min halsduk, jag känner mig road och lite förlägen men är lite sur på att han inte ser vem jag är, så olik mig är jag inte sen vi sist möttes. Mina vänner kommer med fler och fler kommentarer om att vi känt varandra tidigare men mitt ex förstår inget alls av det, när skulle det ha varit när vi träffades och jag svarar svävande att det var minst tio år sedan sist, vi träffades lite som hastigast, obenägen som jag är att säga att jag band hela mitt liv vid hans gestalt då och nu minns han mig inte ens. Men jag visste att jag inte ville ha honom tillbaka på långa vägar, jag var klar med det där helt och hållet.
Naturligtvis handlar det inte om mitt ex in persona. Så mycket står klart för mig.
Det handlar om en förflutenhet, något som tar hans gestalt. Och sen handlar det om att bli igenkänd av det där. Jag tycker jag är samma person som då, men mitt förflutna känner inte alls igen mig. Jag har funderat på vad han kan stå för med, något som har med bekräftelse att göra, något som man kunde få väldigt sporadiskt av honom beroende på vilket humör han var på. Han kunde vara hur charmig som helst en sekund och dödande kall i nästa, oberäknelig och egoistisk för att sedan växla till att minnas något litet jag sagt och komma hem med en present jag sagt i förbifarten att jag ville ha.
Antagligen står han för en kraft som jag vill ha(tillbaka) trots att jag vet att den inte är bra för mig, en slags bedräglig ytlighet som jag sett igenom men av någon anledning ändå vill ha bekräftelse av. En nostalgitripp tillbaka in i självbedrägeriet. Exet får representera den del av mig som jag är klar med flera gånger om men ändå vill ska veta vem jag är, vad jag har förändrats till. Men den delen av mig vet inte alls vem jag har blivit nu, för mig själv är jag helt främmande.
Nålarna kan betyda att jag bär på något som kan skada mig, göra hål på huden. Jag bär dem på ett visst sätt inne i handen och skadar aldrig, inte ens när nålarna hamnar lite snett inne i min knutna hand skadas jag av det. Jag vet hur jag ska bära dem, vet huer jag ska bära det här som skulle kunna skada mig och göra ont. Jag har gjort det förr. Att det är vinter ute i drömmen betyder att det är en plats för mig, eller en tid, där inget växer utan istället ligger i vila. Det kommer en vår senare, men just nu är där vinter. Men jag är ändå trygg för jag är bland vänner, många vänner.
Och nu insåg jag genast vad det betydde. Förr i tiden, ungefär vid tiden för mitt ex, hade jag kontakt med lite mer destruktiva krafter i form av människor och annat. Inga stora grejer, jag var inte så intresserad av dem så de höll sig inte kvar. Jag hade bara kraft de ville ha, men de gav snart upp. Nyligen önskade jag mig lite mer andlig aktivitet, inte i form av döingar sittandes i soffan när jag kommer hem eller besök av mörkerandar, bara lite mer roliga saker. Och det är där nålarna kommer in. Det är något jag bär på som kan skada mig men som inte kommer göra det för jag vet hur jag ska hantera de olika krafterna. Och mitt ex i form av ande blir de destruktiva krafterna - som tur är har de inget intresse av mig även om jag, underligt nog, vill att de ska minnas mig. Vilket de inte gör och det är tur det!
Vad mina vänner står för kan vara sidor av mig som känns trygga och vänskapliga, hemtama. Att de hintar för exet att vi känner varandra ska jag fundera lite mer på.
Det är min tolkning så långt. Efter mitt (inbokade)samtal med SoulEvolver ikväll kommer vi kanske bygga på tolkningen. Det är lite lättare att ha någon annan som ser på ens drömmar utifrån.
Men ibland känns det som om man drömmer så onödigt mycket för en sådan liten sak. Kan man inte ha någon som istället traskar in i ens dröm och säger "Hey, såhär är det serru!"?
4 kommentarer:
Hej,
Jag skulle vilja ha hjälp med tydningen av min dröm som jag hade i natt.
Jag drömde att jag var gravid och att det var dags att föda. Jag var lite osäker på om vattnet hade gått och om värkarna verkligen hade kommit igång, men jag och min sambo begav oss till badrummet för att föda där. Inne i badrummet var det tre personer, varav en person stod och gjorde sig vid framför spegeln. Alla tre blev väldigt arga när vi kom in och sa att vi behövde badrummet, då detta var det enda i lägenheten, men vi fick komma in i alla fall. Strax innan detta hade vi varit ute och handlat barnkläder med min mamma då jag plötsligt kom på att jag inte hade fixat med detta, och vi köpte flera olika sorters kläder då jag kom på att det var tvillingar som jag väntade. Kommer ihåg att jag visade upp mitt lår då jag hade blött lite och detta var beviset på att förlossningen nu var igång.
Tack!
/Milla
En undran bara; är du gravid på riktigt? för då är det mer eller mindre en orosdröm om att saker kan gå snett, ungefär som när man drömmer att man kommer för sent första dagen till ett nytt jobb eller inte kan ta sig till jobbet.
Och inför ankomsten av ett barn: det är ju en sådan otrolig omställning.
Men om du inte är gravid är det en helt annan sak! Det finns en hel del att tyda fram oavsett. Vi tar itu med din dröm så snart vi kan! :)
ha en bra dag så länge!
//Lena
Hej Lena!
Nej, jag är inte gravid, och vi har inga planer på att bli det. Har dock mycket funderingar på jobbsituation just nu.
Det ska bli kul att se vad du säger!
/Milla
Hej,
Jag har nyligen drömt en dröm som jag gärna vill ha hjälp att tyda:
Scenario:
"Min kropp och mitt medvetande var separerade. Min kropp var bara en kropp. Och mitt medvetande, som är mitt jag, var osynligt. Jag svävade ner för en källartrappa med kroppen gåendes vid min sida. Väl nere hänger jag upp kroppen i taket av någon anledning. Kanske för att den inte ska vara i vägen. Vänder mig om för en stund och när jag tittar tillbaka ser jag att jag har hängt mig själv i en snara runt halsen. Det var inte alls så jag mindes att jag hängde upp kroppen. Jag skulle inte döda den utan bara...ja, hänga upp den. Ögonen är slutna och kroppen håller på att dö. Mitt medvetande får också allt mindre energi.
Knuten är omöjlig för medvetandet att få upp och jag minns att det finns en kniv i resväskan. Mina krafter håller på att försvinna och det är ju min kropp som kan utföra det fysiska inte mitt medvetande. Med en kraftansträngning ska medvetandet ändå kunna svinga en kniv över repet. Men kniven finns inte i källaren som jag först tror utan i ett rum på övervåningen. Jag kommer inte att hinna dit."
Sedan vaknar jag med ett ryck.
Vänliga hälsningar från Susanna
Skicka en kommentar