Susannas dröm

"Min kropp och mitt medvetande var separerade. Min kropp var bara en kropp. Och mitt medvetande, som är mitt jag, var osynligt. Jag svävade ner för en källartrappa med kroppen gåendes vid min sida. Väl nere hänger jag upp kroppen i taket av någon anledning. Kanske för att den inte ska vara i vägen. Vänder mig om för en stund och när jag tittar tillbaka ser jag att jag har hängt mig själv i en snara runt halsen. Det var inte alls så jag mindes att jag hängde upp kroppen. Jag skulle inte döda den utan bara...ja, hänga upp den. Ögonen är slutna och kroppen håller på att dö. Mitt medvetande får också allt mindre energi. Knuten är omöjlig för medvetandet att få upp och jag minns att det finns en kniv i resväskan. Mina krafter håller på att försvinna och det är ju min kropp som kan utföra det fysiska inte mitt medvetande. Med en kraftansträngning ska medvetandet ändå kunna svinga en kniv över repet. Men kniven finns inte i källaren som jag först tror utan i ett rum på övervåningen. Jag kommer inte att hinna dit. Sedan vaknar jag med ett ryck."

Åh, så spännande! Blir lite till mig av den här drömmen för den tangerar en ut-ur-kroppen-upplevelse och jag tror också att det var en sådan du hade trots att du upplevde den i drömform. De som har haft många UKUer, som de kallas, kan vittna om att de kan upplevas på lite olika plan. Ibland upplever man sig och sitt medvetandet som klarvaket och man är den som bestämmer och styr och då kan man se sin närmiljö ungefär så som det ser ut i vaket tillstånd och ibland har man mer drömliknande upplevelser där omgivningen är vagare med olika dröminslag och ibland känns upplevelserna rätt och slätt som drömmar. Man skulle kunna säga att UKUer kan spänna över ett varierande kontinuum från mer medvetna tydliga upplevelser till regelrätta drömmar. Ibland kan UKUn också vara en blandad upplevelse; en väldigt medveten och klar ut-ur-kroppen-resa kan övergå i en dröm osv. Jag talar av egen erfarenhet samt med stöd av den litteratur som jag läst rörande ämnet. Jag tänker inte spekulera i vad som egentligen händer under en sån här upplevelse, men vad det än är så är det oftast väldigt fascinerande att ha varit med om och det känns verkligen som om medvetandet är självständigt och helt separerat från kroppen. Det känns lite som bevis på det som faktiskt är min fulla övertygelse: att själen är sin egen och lever vidare efter kroppens död. Oj, nu spekulerade jag visst lite iaf… ;)

Så, det var lite bakgrundsinfo om ut-ur-kroppen-upplevelser, nu till din dröm:

Det som är lite ovanligt i den här drömmen är att du har din kropp med dig vid din sida. Jag har själv aldrig haft en upplevelse där jag kunnat se min kropp, utan den har liksom varit helt ur fokus, inte viktig i sammanhanget liksom, men jag vet att andra har sett sina kroppar ligga kvar i sängen och liknande. Nu är ju din upplevelse med största förmodan till övervägande del just en dröm så då är det mer öppet för lite mer halvbisarra inslag. Hela drömmen präglas ju av det här lite bisarra, den här rädslan för att något ska gå fel och jag kan verkligen tänka mig graden av ångest du kände när du vaknade ur den här drömmen. Oftast brukar sådana här upplevelser vara så otroligt medtagande och energidränerande, och ganska mycket ångestframkallande när man inte är van att hantera dem och helst när de som i ditt fall genomgående genomsyras av rädsla och panik. Jag tror som sagt att du hade en UKU av en mindre medveten grad (mer på drömbildsstadiet) och att din rädsla och osäkerhet för upplevelsen sipprade in i drömmen och manifesterade sig som dessa drömbilder av vad du gjorde med din kropp. Det är ju inte alls konstigt att tänka sig att man kan uppleva rädsla för att för alltid bli separerad från sin kropp (och i förlängningen dö) när man har en UKU. Jag tror dock risken för det är lika med noll men det är ju ändå naturligt med den rädslan menar jag. Och jag tycker att hela den här drömmen speglar den rädslan: att inte hinna tillbaks eller hitta tillbaks till kroppen och därmed dö.

MEN! Det är en annan sak som är lite förvånande i den här drömmen och det är det här kopplingen du gör mellan kroppens liv och medvetandets vakenhet. När din kropp blir svagare och tappar livsgnistan så upplever du även att ditt medvetande blir svagare… Det där visar ju visserligen på sambandet mellan kropp och själ och det är ju inte konstigt att du upplever någon sort fenomen i medvetandet när kroppen försvagas och är på väg att dö, men att medvetandet försvagas (och också det håller på att dö?) det strider ändå lite grann mot den här principen som jag tror benhårt på: att medvetandet/själen överlever kroppens död. Så jag tror faktiskt den här drömmen väldigt mycket speglar dina rädslor inför hela det här fenomenet: rädslan inför en UKU och de risker man tror att man utsätter sig för när själen är på utflykt från kroppen. Jag måste nog starkt poängtera att, även om jag tror att din dröm tangerade en UKU, inte på något vis tror att du var på väg att dö (ibland måste man vara övertydlig, det är nära till missförstånd när man pratar om mindre konventionella och kända ämnen. Det är inte öppet för tolkning utan jag försöker vara väldigt specifik med vad jag menar, fast det är svårt), utan att hela upplevelsen av den här faran för ditt liv vid separationen av kropp och medvetande handlade om dina rädslor kring detta och att de visade sig som drömbilder.

Att drömma om UKU eller att uppleva UKUer på drömstadiet är kanske är ett sätt för själen att lite smått införa hela tanken och idén med UKUer för oss (för de flesta som haft dem har haft spontana sådana, dvs det är inget man planerar att utföra utan något som bara kommer av sig självt) och vi går nog alla igenom ett inledande stadium då de här upplevelserna bara präglas av fruktansvärd skräck och betongångest. Men är man fascinerad av företeelsen som sådan så tror jag inte man låter sig skrämmas så lätt utan man arbetar sig igenom denna fas för att sen kunna känna sig lite säkrare och tryggare då upplevelserna behagar komma. Jag tror det handlar jättemycket om ”mind control” här, att kunna kontrollera sitt sinne, att jobba mot att kunna vara medveten i upplevelsen då den kommer och medvetet motverka obehaget genom att intala sig att det inte är något att vara rädd för, först då kan vi ta kontrollen över upplevelsen och göra en mer medveten experimentell resa i det inre, att kunna styra upplevelsen lite milt (styra bort från rädslan), men ändå vara öppen för vart den kan föra en. Fast paradoxen i det här är, åtminstone har jag upplevt det så, att de gånger jag har försökt upprätthålla någon sorts medveten dialog med mig själv, dvs börjat tänka och resonera mitt i en UKU så har upplevelsen klingat av…. Jag tror man ska sträva efter en medvetenhet och klarhet som inte innefattar vänstra hjärnhalvans logiska tänkande, helt enkelt: att bara vara ren och klar vakenhet och öppenhet, utan rädsla. Men det är en lång och utdragen process och det kan ju ta år, beroende på hur ofta man upplever UKUer, innan man kan inta en mer orädd och öppen inställning då man får upplevelserna. UKUerna kan vara riktigt sporadiska, med år emellan, eller komma intensivt under vissa perioder för att sen helt försvinna. Jag hade frekventa upplevelser under en period för många år sen men kan inte minnas många alls från de sista tio åren t.ex. Sen finns det ju en del människor som försöker sig på att medvetet framkalla dessa upplevelser. Ja, det finns t.o.m. workshops rörande UKUer där man med hjälp av olika avslappnings- och visualiseringsövningar försöker försätta sig i ett sinnesstadie där UKUer kan uppstå.

Nu vet jag ju inte om du skulle hålla med om att det var en UKU du hade och om du haft liknande upplevelser/drömmar tidigare, men som sagt, om du skulle försöka släppa rädslan kring det här så tror jag faktiskt du skulle kunna få uppleva mer tydliga och mer ”vakna” UKUer.

Det finns massor med läsning att tillgå i ämnet, inte minst på nätet. Bara att googla på ”UKU” och ”astrala resor” etc. Det finns numer även drivor med böcker. Jag skulle vilja tipsa om en bok som jag läste för en himla massa år sen, då nätet inte fanns, som gav mig en massa tröst och igenkännande och stöd då jag upplevde en ganska intensiv ”astral” period med många UKUer. Hade aldrig ens hört talas om fenomenet när jag började få dem och jag kände mig rätt ensam om det och teg om det o.s.v. så den boken satte liksom ord på det jag själv också upplevt och det var riktigt befriande. Nu många år senare har jag pratat med många som också haft dem så det verkar inte vara helt ovanligt. Hursomhelst, boken är skriven av en svenska som är bosatt i England. Agneta Uppman heter hon och boken heter rätt och slätt ”Ut ur kroppen”. Googlade på henne och fick även upp den här länken: http://www.vf.se/vf/docs/showArtikel.asp?nyhetsID=9cf01de385214cc08f104fcaadcc0e40

Besök gärna också Torbjörn Sassersons nättidning: http://www.soultravel.se/, där man kan läsa om lite allt möjligt rörande UKUer, han har ju t.o.m. deltagit i "forskningsförsök" kring det här, plus att där också finns en massa andra spännande ”övernaturliga” (ogillar ordet) fenomen att läsa om. Även om sidan ser lite flashig och oseriös ut i sin numer väldigt kommersiella utformning så finns det en massa matnyttigt att finna där. Det finns bl.a. en uppsjö av länkar som kan leda vidare...

/SoulEvolver