vandrarvilds egen dröm

Det är kul att människor hittar hit, Ännu roligare när vi får fler drömmar! Ge oss mer! Ni måste ju inte ge er till känna om ni inte vill.

Jag tänkte skriva om min egen dröm jag hade imorse, och som jag skrev upp när jag vaknade. den är så symbolisk att jag nästan skrattade när jag läste igenom den, men den var samtidigt så vacker och detaljrik -som alla mina drömmar brukar vara - och stämningen i den var sorglig. I en sekvens sjönt Sofia Källgren en sång som jag kände igen och kunde hela texten på men när jag vaknde mindes jag den inte alls. Jag önskar jag kunde minnas den.

Och jag drömmer sällan i första person-Jag. Jag är nästan alltid Jag/hon eller Jag/han, d v s att jag är i personen samtidigt som jag är utanför den, så att jag kan betrakta känslorna lite utifrån samtidigt som jag upplever. Det kanske låter krångligt men det är det egentligen inte.

I alla fall:
Jag och en väninna är ute och går, och stöter på en grupp män som är
klädda i vad jag skulle kalla romerska rustningar med röd mantel och guldhjälm.
Fast istället för de röda plymerna är hela hjälmen i guld och lite fyrkantig
samtidigt som de är täckta med symboler som jag/hon, när jag ser dem, genast
tänker är utomjordiska solsymboler av något slag.
På något sätt vet vi då att de har rest genom tiden och de vill ta med oss tillbaka där de kom ifrån för att döda oss. De bär spjut och gevär.

Men jag/hon och väninnan flyr genom skogarna och
männen följer efter oss. I ett hopp till nästa sekvens så är min väninna så
utmattad att jag nästan får bära henne, vi flyr fortfarande genom skogen och nu är vi klädda i mörkblå mantlar och jag har blivit blond. Över min axel ser man hur en grupp män beslutsamt fortfarande följer efter oss, de har inte gett upp och tänker inte heller göra det. Nu är de klädda i 1700talskläder, trekantiga hattar, musketörer och höga stövlar, ledaren även han klädd i mörkblått.

På något sätt kommer jag/hon och väninnan ifrån varandra, jag hör hur hon blir tillfångatagen medan jag själv springer mot en skogssjö som plötsligt uppenbarar sig mellan träden. Det är vår och björkarna har just fått knoppar, men jag/hon dyker i och simmar över till andra stranden innan männen hinner få fatt mig, och det är när jag/hon ligger på stranden bland träden som Sofia Källgren sjunger den där melodin som jag gärna skulle vilja minnas nu. Den som var så sorgsen men ändå så full av visdom och kraft.

Som en sidohistoria(något jag bara visste hade hänt när jag låg på stranden) har kärleken, våra älskade, från nutiden fått veta vad vi råkat ut för och följt i männens och våra spår, och när jag ligger där på stranden hinner min älskade ifatt mig och sitter på knä intill mig och torkar mitt hår och hjälper mig att få kraften tillbaka(han är klädd i 1700talskläder han med, fast i röd rock) innan vi beger oss till slottet där min väninna är tillfångatagen. Hennes kärlek från nutiden tagit ett jobb på det slottet för att kunna befria henne. På något sätt lyckas jag/hon ta mig in i slottet och även om jag/hon är ständigt i fara lyckas jag ta reda på vad som gäller på den platsen. Det finns inga kvinnor där. Männen lever helt utan kvinnor men från ett fönster högt uppe ser jag tjänsteflickor nere på gården som både är och inte är kvinnor. Det är mycket hyschigt om saker som händer på det slottet men som vanligt med tjänstefolk så vet alla allt om sina herrar.
Jag går in i slottet för att leta reda på min väninna och nu hettar det till lite. Vart jag/hon än går kommer det män från olika dörrar in i de vackra 1700talsrummen; de förbereder en fest, en man kommer in med en stor vas blommor som han ställer på ett bord och jag hinner precis in i ett annat rum när jag ser tre män i vita peruker som står på rad och gör en liten dans sidledes, sjungandes en enformig enstavig melodi på engelska som är helt utan poäng. Nu blir jag/hon helt plötsligt min vännina och det är när vi(vi är som två personer, både jag/hon och hon/hon) försöker gömma oss bakom en vas vet vi att om någon enda av alla de där människorna som strömmar in till festen kastar en blick åt oss där vi hukar oss helt synliga så är vi fast. Och då
lägger jag märke till att några av de unga männen som äldre män har med sig som sällskap i sjäva verket är kvinnor som klätt sig i manskläder för att få vara med och påverka utan att någonsin behöva avslöja sin identitet. Jag förstår då att det är så alla kvinnor egentligen gör i den världen. De vägrar dö, de kamouflerar sig bara, anpassar sig


och sen vaknade jag, fortfarande rädd att någon skulle kasta den där blicken mot hörnet och se mig och ändå stark.
Den du, SoulEvolver. Den kan du tolka inatt när du inte kan sova! :)